Ensamsegling med Hot Lips

      Foto: Martin Hanner

 

 Krister 68 år ensam i Hot Lips

Jag seglar oftast ensam. Ibland hänger hustru eller någon kompis med. Helt ensam brukar jag dock sällan vara, för min tax Tilda hänger ofta med. Jag är en njutningsseglare som främst väljer soliga dagar och som helst befinner mig i Stockholms ytterskärgård. Då trivs jag allra bäst.

Att hissa segel

Att hissa segel är det jobbigaste för mig för att mina dubbellimmade segel är så tunga (och hållbara). Jag orkar dra dem ”manuellt” upp till spridarna, sedan måste jag vincha. Det går därför ganska långsamt att hissa. Innan jag hissar förbereder jag allt i hamn. Fock och stor skall vara hissningsklara, focken fäst på däck med band över för att inte blåsa i sjön vid utfart. Aktre mittstag lättas vilket gör det enklare att hissa. Backstagen lossas maximalt, dras fram och lindas runt vinchar på båda sidorna. Detta för att det skall bli lättare att passa in storen mellan stagen när seglet hissas. På med motorn och lägg loss. Vid utfart passar jag på att ordna till tampar och annat i den mån jag hinner. Sedan upp i vind med endast lätt motordrivning framåt. Surra rodret i mitten (via enkel snörkonstruktion). Hissa storen samtidigt som rodret justeras emellanåt så att båten hålls i vindriktningen. När storen är uppe skotas den hem hårt i mitten. Då gör båten en långsam S-kurva framåt utan tillsyn. Ju mer det blåser, desto mer lutar hon omväxlande mot babord och styrbord och risken för att ramla i ökar (läs mer nedan). Jag går fram i fören (kryper om det blåser) och lossar bandet över focken, går tillbaka och hissar focken. Lossar och skotar hem backstagen, stänger av motorn och börjar njutningsseglingen oavsett hur mycket det blåser.

Att segla

Själva seglingen är den enklaste delen. Jag sitter bekvämt i min aktre sittbrunn och njuter av livet. Jag kan ganska lätt röra mig i båten om jag surrar rodret. Vid kryss kan jag balansera seglen så att båten håller rak kurs på egen hand. Störst engagemang krävs om jag länsar så att jag inte gör en ofrivillig jipp. Blåser det lätt kuling tar jag ner storen och seglar enbart på kryssfocken. Att reva är inte att tänka på som ensamseglare och tveksamt även om man är fler seglare ibåten. Jag kan segla om de flesta ”standardbåtar” med bara den lilla focken om det blåser hårt. Enda problemet är att det är lite svårare att stagvända, man får vända snabbare. Styv kuling och storm har jag hittills lyckats undvika. Då ligger jag hällre på puten väl förtöjd och läser en god bok.

Säker segling

Förutom sedvanlig seglingssäkerhet t.ex. flytväst (har överlevnadsdräkt om ruskväder) har jag antingen jollen på lång tamp efter båten eller en lång flytlina med fender i slutänden. Detta om jag skulle ramla i vattnet. Båten kan ju försvinna rätt snabbt från mig t.ex. vid kryss och försvinna mot Estland om jag inte ingriper. Får jag tag i en lina bakom båten kan jag få stopp på båten genom att med kroppsvridning i vattnet styra upp henne i vind (jag har provat). När båten står still kan jag dra mig fram till båten och ta mig upp via en utmärkt badstege på den negativa aktern som jag enkelt kan fälla ner när jag ligger i vattnet. Det är f.ö. mycket svårt för att inte säga omöjligt att dra sig fram på lina när båten gör 3 knop eller mer (det har jag också provat). Jag anser att säkerhetslina efter båten är viktigare än en fästlina i båten (när man ensamseglar), vilket har sina speciella risker. Ramlar man i med säkerhetlina finns risk för att man släpas med intill båten utan att ha kraft att ta sig upp igen.

Att ta ner segel

Att ta ner segel är det näst mest jobbiga för en gammal ensamseglare, i synnerhet när det blåser ordentligt. Först förbereder jag med tampar, bergkilar, ankare och annat inför landstigning. Seglen tas ner i god tid, något stylande att segla in i hamn ägnar jag mig inte åt. Motorn startas och sätts till lätt drivning framåt. Tamp till jolle eller säkerhetslina kortas för att inte riska att fastna mellan roder och skrov. Båten förs upp i vind, storseglet hårdskotas och rodret låses i mittläget. Båten påbörjar sin S-kurva. Focken skotas hem en del, men inte fullt för att inte ta hem vind och börja styra. Fockfallet lossas och tas med fram i fören (blåser det kryper jag fram). När båten rätar upp sig i vinden släpps fallet och jag sliter ner focken som fästes mot däck med bandet (som är fäst i relingskanten). Inte sällan krånglar fallet och fastnar i blocket. Då gäller det att hålla sig lugn och agera säkert. När focken är på plats tas storen ner när båten är uppe i vind. Storen binds ihop på enklast sätt för att inte blåsa i sjön. Finlir fixas när båten ligger tryggt i hamn.

Tilläggning

Jag tycker bäst om att ligga för mig själv i ”egen” hamn vilket inte är speciellt svårt i Stockholms skärgård under normala väderförhållander. Inlandsisen har gjort så att det är mycket lättare att hitta bra ankringsmöjligheter på nordsidor än sydsidor. Detta passar utmärkt ihop med att det oftast är sydostliga vindar i Skärgårdshavet. Själv är jag hela tiden på jakt efter egna små smultronhamnar, men för den ovane rekommenderas boken ”Från Arholma till Landsort”. Skall jag lägga till i ny hamn söker jag naturligtvis läläge. Detaljkort eller GPS underlättar grovurvalet av hamn. Därefter går jag först in försiktigt för att granska stranden. Jag undviker att backa i görligaste mån och när jag gör det försöker jag backa i samma riktning som jag kom. Att stöta i botten under frammarsch i låg fart har sällan någon betydelse. Värst är om man sugs fast i lera, då kan det ta lite tid att komma loss. När jag valt plats går jag ut igen och kastar ankar. När jag tuffar in igen känner jag efter om ankaret fått fäste. Då slår jag ankarlinan runt vinchen och tuffar fram på lågfart och släpper efter med ankarlinan tills båten stöter mot land (jag har metallkant i stäven ner till vattenlinjen). Ankarlinan slås runt vinchen samtidigt som motor fortfarande driver framåt. Då ligger båten still och jag kan i lugn och ro kliva iland med hunden (som är otålig) och förankra båten. Blåser det kan jag t.o.m. lägga spring innan jag kliver ombord och stänger av motorn. Därefter justerar jag så att båten ligger så bra som möjligt utan att stöta i botten eller land.

Säker förtöjning

Jag lägger alltid spring hur bra väderutsikterna än är. Som ensamseglare vill man inte upp mitt i natten för att lägga om förtöjningar eller för att flytta båten. Med säkra spring är risken för obehagligheter mycket låg. Är linan rakt sträckt mot ankaret lossar det sällan och skulle det trots allt göra det kan man i värsta fall starta motorn, lägga i backen och somna om. Jag förvånas alltid över hur få det är som använder sig av spring.

När motorn krånglar

De flesta motormissöden som kan inträffa har jag råkat ut för. Topplocket har spruckit, jag har tappat propellern mitt i säsongen, jag ha haft vatten både i bensinen och i oljan m.m. Bra då om man kan en del om motorer, eller har en motorrådgivare som man kan ringa (vilket jag har). Viktigast är dock att man klarar båten utan motor. Naturligtvis uppstår motorproblemen vid fel tillfälle t.ex. inför en tilläggning. Då har jag seglat in med focken och chansat på anläggningsplats. Hittills har det gått bra tack vare erfarenhet av segling och landstigning. Med åren får man viss känsla för var det finns bra tilläggningsplatser genom att studera strandremsan. Ännu bättre är det om man har med en jolle. Då kan man läggas sig på svaj. Om motorn krånglar på fritt vatten och man behöver ligga någorlunda still kan man skota hem storen hårt i mitten och lossa eller ta ner focken. Då gör båten en rörelse av en 8:a med cirka 50 meters radie. En gång fastnade aktertampen mellan roder och skrov och gick inte att få loss utan att dyka ner. Då ville jag inte ha motorn igång av förklarliga skäl, utan agerade som ovan. Avdrift testade jag med en halvfylld ölburk i vattnet bredvid båten. Båt och burk låg kvar nära varandra under den timme som arbetet tog med att lossa tampen.

Annan säkerhet

Grundregel: Handla alltid lugnt och långsamt (!), tänk först. (jämför Bottenkänningar nedan). Ju äldre och erfarnare jag blivit, desto lugnare har jag blivit. Låt det bli ett märke i båten, vad gör väl det? Båten tål det mesta, jag själv är ömtåligare.

Jag känner mig tämligen säker i Carreran. Vad kan hända? Hon tål grundstötning bra tack vare fenkölen (jag har provat i 6 knop!). Risken att springa läck är låg tack vare tjockt plastskrov. Tar hon ändå in vatten är det bra att komma ihåg den gamla seglingsregeln att köra upp henne på land om man hinner, vilket är bättre än att hon sjunka till botten. Den stora risken bedömer jag vara att ramla i vattnet långt från land, i synnerhet i kallt vatten, utan att kunna ta sig upp i båten igen. Andra uppenbara risker är att snubbla eller halka såväl ombord som i land. Detaljkort och GPS gör att jag känner mig tryggare, men måste vara beredd på att kunna klara mig utan dem. En gång låg jag längst in bland öar och grynnor i Stora Nassa. På morgonen fungerade inte GPS:en och jag hade inte något detaljkort. Som tur var fanns granne med detaljkort. Jag memorerade en rout och kom iväg utan missöden. Sedan dess har jag köpt de flesta detaljkorten. När jag har med andra i båten ser jag alltid till att de får sitta till rors och lära sig hantera båten, vilket är en trygghet om jag skulle ramla i eller skadas.

Mina bottenkänningar

I samband med till- och frånläggningar har jag haft många små grundstötningar, fastnat i leran, eller bland stenar på botten. Det är ganska naturligt eftersom jag känner mig fram i sakta mak för att hitta bra frihamsplatser. Enda problemet med detta är att det ibland tagit lite tid att komma loss. Ett 10-tal gånger har jag slarvat med att ta ut svängarna runt grund som jag var medveten om, t.ex. i södra Utökanalen runt lilla ön. I de flesta av fallen var farten begränsad och inget annat hände än att jag efter tillstötning fått lägga om kursen. Nordost om Nämndö utanför Boskapsön ligger ett förrädiskt stenröse en bit ut från land på 1,5 meters djup enligt sjökortet. Jag höll inte ut ordentligt och hoppade in bland stenbumlingarna. Jag flöt fritt, men kom inte ut vare sig framåt eller bakåt, förrän efter ett par timmar med draghjälp av motorbåtskraft. Den värsta grundstötningen jag gjort var en tidig morgon i Björkskärs skärgård. Jag gick för motor i 5-6 knop. Morgontrött och dåsig höll jag på nytt inte ut för ett grund jag sett på sjökortet. Pang och upp på grundet, varvid jag befann mig 5-10 cm högre upp från vattenytan än vad jag borde. Den gången fick Sjöräddning dra loss mig. Vid en annan ensamsegling i ytterskärgården höll jag på med nedtagning av focken i ganska kraftig vind, över 10 sekundmeter. Motorn var igång och drev framåt i någon knops fart. Nedtagningen trasslade vilket gjorde att det tog längre tid än beräknat. När jag som bäst ligger på alla fyra och sliter i focken ser jag grundet närma sig båten (jag är säker på att det var grundet som rörde sig mot mig). Vad göra? Springa tillbaka och försöka styra undan, med risk för att falla i vattnet? Säkrare då att stanna kvar och invänta smällen, vilket jag klokt nog gjorde. Båten fastnade inte och jag kunde lätt ta mig tillbaka till sittbrun och styra bort från grundet. Dessbättre har mina grundstötningar aldrig inneburit personskador och skadorna på båten har varit små, koncentrerade till bucklor i kölen. Jag känner mig därför nästan lite övermodigt trygg med att segla ”kustnära” för hon tål ordentliga smällar på ett helt annat sätt än vad moderna båtar med raka kölkonstruktioner gör.